Musen som röt är en film från 1959. Den handlar hertigdömet Grand Fenwick som förklarar krig mot USA och sänder en invasionsstyrka till New York beväpnad med pilbågar.
Grand Fenwicks krig påminner mig om Sveriges storslagna insats i Libyen. Vi skickar dit 8 stridsflygplan som möjligtvis kan skjuta ner en av Gaddafi utsänd brevduva. Vi skall inte smutsa ner oss med att delta i de strider som återstår – de som sker på marken. Skulle våra stridsflygare se något som kräver ett mer substantiellt ingrepp får de be kollegerna från Danmark eller Norge gripa in. Pinsamt.
Ingen skugga på de svenska piloterna. De är beredda att göra en verklig insats. Men de får inte. Måste naturligtvis kännas lite genant att veta alla andra gör en verklig insats medan de i dubbel bemärkelse svävar i det blå.
Armén genomför verkliga strider i Afghanistan. I krig dör man eller blir dödad. Dessa förutsättningar gäller för alla stridande förband. Lite vårdslöst uttryckt – det är liksom det som är själva grundidén med krig.
Det finns en historia från Balkan. En socialdemokratisk, kvinnlig riksdagsman besökte en av bataljonerna när det verkligen gick hett till. Uppdraget var, precis som i Libyen och Afghanistan, att skydda civilbefolkningen. Vederbörande avhörde en eldstrid där de svenska soldaterna sköt skarpt. Hennes fråga till förbandschefen blev: — Kan inte någon bli skadad eller t o m dödad då?
Jag skäms och många med mig.
Jag förstår hur du tänker, men det är ändå svårt. Vi pratar om krig. Självklart måste civilbefolkningen skyddas... men till vilket pris? Jag är inte säker på att lösningen är att skicka stridsflygplan. Jag kan bara inte acceptera det.
SvaraRadera